Vandraren
Istället finns det ett annat alternativ, The Lagoon, det är en stor badanläggning alldeles bredvid havet. Anläggningen har en egen sandstrand och har även saltvatten. Det är med andra ord som ett eget litet hav utan vågor och de farliga djuren som man annars ska akta sig för. Jag har varit vid Lagoonen både i Måndags och i Tisdags och tagit mig ett svalkande dopp. Det är riktigt skönt att kunna svalka av sig här i värmen då det har varit runt 30 grader varje dag vi varit här.
Planen för onsdagen var att ta oss mot den botaniska trädgården igen, där de även har 2 vandringsleder (Röd 1.4Km & Blå 6.6Km) som vi inte utforskade senast vi var där. Vi tänkte ta den röda leden som var mycket kortare, anledningen är att det är ca 4 Km till trädgården och sen måste man även tillbaka och då skulle den totala sträckan bli ca 1 Mil. Med värmen som är här i Cairns så blir 1 mil ganska långt framförallt för en sämre tränad 22-åring (jag syftar då på mig själv).
Väl på plats så tyckte jag att benen kändes helt ok, och jag började fundera på ifall vi skulle ta den blåa leden ändå. Jag hade lite tid på mig att bestämma eftersom den blå leden inte skiljer sig förrän man kommer ca 800 meter in på den gemensamma leden.
Leden började med en häftig bambuskog på vänster sida, och fortsatte med en massa backar/trappor för att komma till den första utsiktspunkten. Leden gick parallellt med Cairns flygplats så under tiden man gick mot utsiktspunkten så kunde man se och höra flygplanen som lyfte på nära håll. När vi kom fram till utsiktspunkten så hade vi utsikt över Cairns flygplats och kunde se flygplan lyfta och landa. Jag var däremot lite besviken på utsikten då det växte en hel del träd som blockerade en del av utsikten. Det var strax efter utsiktsplatsen som den blåa leden gick sin egen väg och därför var det även dags för mig att bestämma vilken led vi skulle gå. Eftersom jag var lite besviken på utsikten vid den första utsiktspunkten så ville jag gärna fortsätta för att komma till de andra utsiktspunkterna som fanns utefter den blåa leden. Så blått blev det.
Strax efter att vi lämnade tryggheten på den röda leden så omvandlades den breda gången till en liten liten stig som fortsatte djupare in mot en regnskogs liknande natur. Har jag förresten nämnt att leden går uppför ett berg? Ok, nu har jag iallafall gjort det. Det är i Mt Whitfield Regional Park som leden befinner sig i, och ledens topp ligger dryga 300 meter över havet. Efter att vi gått ett bra tag, så börjar jag fundera ifall jag hade tagit mig vatten över huvudet genom att välja den blåa leden. Men när man har antagit utmaningen så är det bara att bita i det sura äpplet och slutföra den. Naturen i området är helt fantastisk, det ända som saknas är det rinnande vattnet. Eftesom det har varit så torrt en period nu så finns det inget vatten som rinner ner för bäckarna.
Under tiden vi gick så prasslade det runt omkring oss och jag försökte se ifall jag kunde se vart ljuden kom från och kanske förhoppningsvis se min första vilda orm eller något annat spännande djur. Men det var allt som oftast en fågel som gick runt. Leden ringlade sig sakta men säkert fram mot toppen av berget. Stigen gick som en slalombana uppför berget då det var för brant att kunna gå rakt upp.
När vi kommit halvägs på den blåa leden så kom vi till en korsning där man kunda ta av mot utsiktspunkten som är belägen högst upp på berget. Vid korsningen så möttes vi även utav en kalkon.
Vi fortsatte ytterliggare 400 meter för att komma till utsiktspunkten på toppen. Väl på plats så tog vi en välförtjänt och välbehövlig vila, och vi kunde även ta oss tid till att njuta av utsikten.
Jag måste erkänna att när vi kom till toppen var jag riktigt trött och mina ben var helt slut. Men efter vilan kände jag mig över förväntan pigg. Så det var dags att fortsätta vandringen igen. Känslan av att vara pigg var tyvärr inte långvarig, strax efter vi började gå igen så började mjölksyran komma tillbaka i benen. Vanligtvis brukar det vara ganska skönt att gå nerför, men den här gången var det en mardröm. Den andra halvan kunde jag tyvärr inte njuta lika mycket av omgivningen då mitt fokus var att ta sig nerför berget och slutföra vandringen. Men nerför tog vi oss, och när vi väl hade kommit ner så var det ”bara” 4 km kvar till hostelet.
Totalt var vi ute och gick i ca 3.5 timmar och till och med Anton var lite seg i benen efter den vandringen, så jag var riktigt nöjd att jag klara av att slutföra den också. Eftermiddagen spenderade vi i hängmattorna som finns på hostelet. En helt OK avslutning på dagen efter denna vandring får jag lov att säga.
Torsdagen var en riktigt spännande dag, så spännande att jag kommer att skriva om det i en egen post. En ledtråd är att det involverade höga höjder.
Hoppas ni tyckt om läsning och att ni ser fram emot nästa.
Ha en bra dag
Andreas
